Lögner…

När ljuger man? Är vita lögner lögner som vilken annan som helst eller är det så att det finns en acceptans i en vit lögn? När är det ok att ta till en vit lögn? I min värld finns det inget som heter en vit lögn – för alla lögner är just exakt en lögn anser jag.

Jag läste just en artikel i GP om detta och det står att personer som inte talar sanning är lögnare och personer som talar sanning är obehagliga….detta stämmer bra överens med verkligenheten känns det som för mig eftersom det verkar vara så att när en  person får höra sanningen i olika tillfällen så blir det obekvämt och reagerar. En del reagerar med ilska, en del  blir tysta, en del börjar motargumentera och försvara/förklara, en del kan också ta till sig av den sanning som kommer fram.

Det står också i artikeln att en lögnare måste ha ett gott minne och det kan jag tro – hur ska han eller hon annars komma ihåg allt som blivit sagt om det inte finns någon sanningshalt i det hela? Om det är påhittat – det är förmodligen hur jobbigt som helst att komma ihåg vad man hittade på för att klara sig ur en situation när det gått en stund, när man ska återge eller någon frågar omkring det som hänt.

Vidare läser jag att det finns en skillnad i män och kvinnors lögner – en man ljuger oftare för att framhäva sig själv och sitt kunnande medan kvinnors vita lögner har en tydligare social prägel och kvinnorna tar till en vit lögn när de ska visa vad de tycker om andra och vad andra tycker om dem – det är intressant att se hur man kan vinkla saker så att en lögn blir accepterad men för mig så kommer det alltid vara så att en lögn är en lögn även om en del väljer att kalla den vit lögn.