Enkelt…

Så här enkelt borde det vara 🙂

En dikt jag hittade någonstans en blogg har jag för mig…. jag kommer idag inte ihåg var men det känns så gott att få läsa den. Vi vet att vi ska göra det vi mår bra av och att det som känns bäst men många av oss gör inte det pga rädslor bland annat – vi vågar inte därför att det bara känns obehagligt med nya saker då vi “vet vad vi har men vi vet inte vad vi får”.

Stanna upp, luta dig tillbaks och ta ett djupt andetag.
Skit i det som hände igår, för idag är det en ny dag.
Nya chanser, nya risker, vem vet, vad som helst kan hända.
Så tappa inte hoppet, utan fortsatt fram utan att blicka bak.
Gör bara saker du kan stå för, så du kan gå med ryggen rak.
Med ditt huvud högt bär du din ära, på läpparna ett ärligt leende.
Glöm alla begränsningarna som står som hinder mitt på vägen.
Utan lär dig att se möjligheterna världen erbjuder i alla lägen.
Med livsglädjen du får känna, och passionen som får dig att brinna.
Sluta se tillbaka och ångra det som ligger begravt i det som hände då.
Det som har hänt, har redan hänt, bara släpp taget, och fortsätt att gå.
Innan du märkt ordet av har du spenderat din korta tid på att grubbla på det gamla.
Så all den där tiden du lagt på dina tankar, har fått hela din nutid att ramla.
Se till att lev i nuet, och bygg upp din framtid nu medan du har fått din chans.
Innan din nutid, förloras åt att tänka, och din framtid hamnat i obalans.
Så en kort sammanfattning, bara luta dig tillbaka, och tänk till.
Lev i nuet innan den gått förlorad, eftersom tiden aldrig står still.
Det är din tur nu,
Nya chanser, nya risker, vem vet, vad som helst kan hända.

Personligt ansvar!

Hur och när tar man personligt ansvar? Hur ska vi lära oss att ta eget personligt ansvar?

Är det när man gör vad man vill, känner, tycker helt ärligt mot sig själv eller är man bara ego då? Får man vara ego?

Kan det vara så att man får vara ego så länge som det går ut på att man går in i sin egen känsla och tar reda på varför man säger ja eller nej? Är det ok att vara ego så länge som det inte “drabbar” någon annan på det sätt att man är rent elak? Kan det till och med vara så att det är ok? Att det är det som är personligt ansvar? Att man känner efter hur man vill, hur man verkligen känner och är autentisk ordentligt! Sann, rak och ärlig?

Det är en stor utmaning att ta eget ansvar och jag tänker att ändå från barnsben har de flesta blivit fråntagen sitt personlig ansvar – många barn t.ex. som inte “ens” får känna efter om de är hungriga. Jag tänker på så många historier som “man” har hört genom åren där barnet säger att det är hungrigt och vill ha något att äta innan de ska sova. Där föräldern säger/skuldbelägger: Vi åt nyss, varför åt du inte då? Eller då åt du för lite när vi åt och dessutom är det inte länge sen!

Det är bara ett exempel på hur vi som kallar oss vuxna tar ifrån personliga ansvaret eftersom jag hävdar att barnet själv förmodligen vet själv om det är hungrigt eller inte!

Om vi också därförutom tittar på vad som händer när vi som kallar oss vuxna känner att det suger lite i magen innan sängdags – vad händer då? De flesta går till kylskåpet och hämtar det vi vill ha!

Redan där i barndom blir vi lärda att inte få ha chansen att ta eget ansvar och HUR ska vi då lära oss att ta ansvar?

Allt detta påverkar oss det är också så kan jag hävda att ju mer ansvar vi tar ju bättre mår vi, vi blir lyckligare och kan föra in mer positiva saker kan vi föra in i våra liv!

Därför glömmer vi vår tidiga barndom!

Idag läste jag en liten artikel (i Modern Psykologi) om varför vi glömmer vår tidiga barndom.

Som vuxna har vi få minnen från vår tidiga barndom. Nu har forskarna vid Emory university visat när denna minnesförlust slår till: i sjuårsåldern!

Forskarna lät treåringar prata med sina mammor om händelser de nyligen upplevt. Sedan delades barnen upp i olika grupper som intervjuades om dessa händelser vid gem, sex, sju, åtta respektive nio års ålder. Fem- och sexåringarna kom ihåg omkring 70% av händelserna, medan åtta-och nioåringarna bara mindes drygt 30%.

Forskarna tror att minnesförlusten beror på att små barn glömmer i ett konstant tempo. Hos äldre barn och vuxna planar däremot glömskekurvan ut så att de minnen som har bevatats en tid ofta blir kvar hela livet.

De äldre barnen sattae dessutom in de händelser som de fortfarande kom ihåg i ett meningsfullt sammanhang, vilket gör det lättare at memorera dem. De ungre saknade däremot begrepp om när, var och varför händelserna hade ägt rum.

Skillsmässobarnets sommarlov

Hur hanterar vi skilsmässor och barnen med alla känslor som uppstår i samband med detta, när en förälder träffar en ny partner? Kan man göra utifrån barnperspektivet? Är det föräldern som helt och hållet ska bestämma? Utgå ifrån att barnet är så pass stora så de kan känna, tänka och tycka – ska de “få” ta ansvar över vad de vill och hur de känner? Vet föräldrar alltid bäst?

Hur ska man på bästa sätt samarbeta med barnen? Barn samarbetar alltid är min övertygande tanke eftersom de verkligen bryter ut och in på sig själv för att vara alla vuxna till lags! De berättat alltid för oss vad som är fel – men oftast är det föräldern som helt enkelt inte kan “se” “lyssna” eller “hör”

Nedan vill jag visa en film som vi fick se under utbildning hos http://www.family-lab.se

http://www.youtube.com/watch?v=fkh8O2USS8c

Ja eller Nej

Man måste hitta sina Ja och sina Nej. Ta reda på om vi säger Nej för att vi kan och inte vågar eller säger vi Nej för att vi verkligen är Nej?

Om vi tar barn tex så vet vi alla att vuxna ofta säger Nej, vuxnas ansvar är att erbjuda barnen så stor plats på scenen som möjligt för sina barn – gör man det om man säger Nej för att man kan och för att man är vuxen? Behöver man kanske titta på hur man ska sätta en fin och bra atmosfär och fint klimat med att kanske fundera till först om man bör säga Ja där man rent instinktivt säger Nej?

Det är viktigt att vi blir föräldrar inifrån!

När vi tittar på livet i övrigt, sitt egna liv – är man en Nej-sägare och behöver säga mer Ja till livet, Ja till förändringar? Ja till mer aktivitet i sitt liv? Ja till fler möten? Eller är det bra att säga Nej till det mesta för att det är bekvämt? För att man inte vill ha en massa obehagliga känslor inför nya saker, nya upplevelser?

Reflektera en stund över hur du gör!

Är du en Ja eller Nej- sägare?