Vart är du på väg?

De flesta vill ha det goda livet och det är så att du väljer framtiden, man kan ändra sina tankar, sitt sätt att välja att agera och tänka, hur man ska förhålla sig till allt som sker.

Det finns dessvärre ingen facit vi kan titta i men vi kan skapa en facit på förhand kanske om vi väljer att bestämma oss för hur vi vill må, vad vi vill lägga vår tid på och när vi bestämt det behöver man fokusera, dela upp i delmål kanske och titta på vad måste jag göra för att uppnå mitt mål för att till sist nå visionen!

Vi behöver kanske hitta vår kompass för att hålla riktningen? Hitta sanningar och förverkliga det vi verkligen drömmer om?

Vi kan ändra våra tankar och designa om det vi vill!

Allting är precis såsom vi tror att den är – vare sig det är positivt eller negativt! Sä är det oavsett….vi får välja själv hur vi ska tro tycka och känna!

Mobbning på jobbet…vart tog det sociala ansvaret vägen?

Läser en artikel i GP om att det är svårt att bevisa mobbing på jobbet!

De hävdar att det nästan var tionde svensk känner sig mobbad på jobbet och det är skrämmande. Vad är det som händer? Vart tog det sociala ansvaret vägen? Vart finns det personliga ansvaret?

Per Borgå, överläkare i psykiatri säger i artikeln att mobbas på jobbet under lång tid kan ge skador liknande dem som krigsoffer bär på.

-Idag saknar vi ett verktyg för utsatta som inte tillhör någon grupp som skyddas i diskrimineringslagen, säger Carola Löfstrand, ombudsman på Vision.

Vidare skriver Anja Haglund i GP: Det är tydligt att Sverige idag har halkat efter i lagstiftningen på området…

Personligen blir jag chockad även om jag inte blir förvånad, att det finns överhuvud taget! När vi pratar om jobbet och arbeten så förmodar jag att vi pratar om vuxna individer som tar sitt ansvar och att det med dagens upplysning och kunskap borde vara så att siffran går ner och att mobbing skall till sist inte finnas överlag.

Ja, Sverige har verkligen halkat efter kan man säga även om jag tänker att likvärdigheten borde finnas överallt, mobbning trodde jag ärligt talat inte var så utbrett även om alla förstår och vet att det existerar. Vi måste helt enkelt arbeta för ett större socialt ansvar på våra företag!

Artikel: “Självhjälp har ersatt religionen” ?

I denna artikel kommer “Myten om självhjälp har ersatt religionen” – ett begrepp som heter självaktning “alltså att man har något fog för sin självbild, att man agerar så att man kan känna sig nöjd med sin insats”.

”Att sikta på mål som ’lycka’, ’framgång’ och ’tillfredsställelse’ är dömt att misslyckas”, skriver han, ”eftersom alla bevis tyder på att sådana sinnestillstånd är angenäma biprodukter från ett liv som levts väl, snarare än priser man kan vinna i sin egen rätt.” Framgång är inte liktydigt med lycka, dessutom finns belägg för att lyckliga människor inte bara tenderar att vara mer själviska än andra, de är dessutom mer lättlurade och mindre framgångsrika. Vi skulle alltså kort sagt må bättre om vi slutade att så ivrigt försöka vara lyckliga.

Intressant artikel – hur är det egentligen? Är det lika för alla eller kan man tex sikta på mål som lycka och framgång?

http://www.svd.se/kultur/understrecket/myten-om-sjalvhjalp-har-ersatt-religionen_3318636.svd

Aktivt föräldraskap – Skam – ledarskap utan att kränka

Jag vill dela denna föreläsning som Jojo gör så fint och bra.

Att sätta skammen på kartan!

Jojo Tuulikki Oinonen, Gruppledare för Active Parentings program, föreläser om skammens roll och konsekvenser. Föreläsningen är en av 5 som gavs på Active Parentings öppna seminariedag i April 2011.

https://www.youtube.com/watch?v=QVpa2FvGV8Y

Tiden – är den rund eller fyrkantig?

Under helgen har vi pratat tid, finns tid och hur förhåller vi oss till tid?

Att vi alla har så olika referensramar och hur vi tänker omkring tid…en del tycker att det är ok att komma för sent till ett möte – att det löser sig ändå på något sätt och kopplar inte alls ihop det med respekt utan mer acceptans för att saker kan hända.

Själv hör jag till den kategorin som anser att om man tagit på sitt ansvar att boka upp en tid med någon så ser man till att man är i tid av respekt för dels sig själv och dels för den man ska ha möte med, oavsett om det är via jobbet, läkartiden eller om det är barnet eller föräldern. Det jag menar är respekten både för sig själv och den andre personen då jag ser att det finns något som säger hos mig att OM man inte är i tid, finns inte respekten för att jag valde en tid, att den andre faktiskt valde att avsätta tid för mig/med mig.

Jag kan undra de gånger som det händer mig att andra är sena – av vilken anledning känner de att min tid inte är lika viktig som deras tid, vad var det som gjorde att de inte såg till att vara i tid?

Att jag nu ville ta upp detta handlar om att idag hände något som aldrig tidigare hänt mig! Jag hade ett inbokat möte som jag bara satt och väntade på att få göra mig klar inför, för att ta mig dit så jag sitter och jobbar hemifrån i lugn och ro när telefonen ringer. Det är personen som jag bokat möte med som undrar vad jag är (2 timmar innan utsatt möte) och det visar sig att i hennes värld är jag 15 minuter för sen! I min värld var hon 1 timme och 45 minuter för tidig med tanke på att jag hade noterat 12 och hon 10.

Oj, vad det kändes i mig! Jag har aldrig haft så mycket tankar omkring tid som just tiden det tog från mig hemifrån och till detta möte som blev förskjutet! Jag hade turen att få höra att hon hade möjlighet att ta emot mig om jag kom dit direkt och vi löste detta problem på ett bra sätt! Det ordnade sig för oss båda!